Hannmyrkullen

Bergkullar uppstod när sprickor i berg gröptes ur till dalar

För 200-100 miljoner år sedan tillhörde Sverige superkontinenten Pangea. Vårt land låg på sydligare breddgrader och var täckt av öken. Många dinosaurier var anpassade för att leva i ett torrt klimat och kanske vandrade flockar av dessa skräcködlor omkring i Ragundadalen på den tiden.

Det torra, varma klimatet gjorde att det började vittra i sprickor i den platta bergytan, peneplanet. Vittringen gröpte ur sprickorna till dalar. De hårdare delarna av berggrunden bevarades i rundade eller toppiga bergkullar. Så uppstod bergkullandskapet.

Peneplan – en platt bergyta

I dag utgörs peneplanet i geoparksområdet av topparna på de höga bergkullarna. På andra platser kan peneplanet se annorlunda ut. Det beror på att bergytan utsatts för olika händelser.

I jordytan finns områden eller större block, stenblock, som kan röra sig uppåt eller neråt, rakt eller i vinkel, mot eller ifrån varandra på grund av rörelser i jordens inre. Ett block som skjuts upp kommer att utsättas för en snabbare och kraftigare erosion än ett block som trycks ner och exempelvis skyddas av lösa avlagringar till exempel i ett hav.

Peneplanet som vi ser till exempel i Västergötland, där Platåbergen ”vilar” på peneplanet, var skyddat mot erosion av ett hav under lång tid. Den svårvittrade bergarten diabas låg på toppen av bergen och skyddade mer lättvittrade bergarter från erosion. Det gjorde att restberg blev kvar. I Ragunda fanns däremot inget sådant skydd utan svaga zoner kunde vittra ner och bilda det kulliga landskapet.

Bergssluttning med lösgjorda stenar

Högt uppe på Hannmyrkullen ser du en rand av stenar. De har fallit ner från det fasta berget när det vittrat. Det steniga området kallas rasbrant eller talusbrant.