Tema Döda fallet

Kanalbygge som gick fel

Storforsen hade länge varit ett problem. För skogsägarna som bodde uppströms vattenfallet var problemet att det inte gick att flotta timmer ner till sågverken vid kusten. Virket bröts sönder i det 30 meter höga fallet och blev till kaffeved. Ett annat problem var att laxarna i älven inte kunde ta sig uppför fallet, så det var bara nedströms det gick att fånga fiskarna. Det fanns även en önskan om att skapa en vattenled från Östersjön till Storsjön.

Efter många års undersökningar och försök att gräva en kanal förbi fallet, beslutade bönderna uppströms fallet till sist att avsluta arbetet. De startade ett företag och anlitade en arbetsledare, Magnus Huss, för att gräva kanalen. Det som företaget saknade i ingenjörs- och geologisk kompetens kompenserade de med handlingsförmåga.

Natten till den 6 juni 1796 bröt det påbörjade kanalbygget igenom åsen Remmen och på ett par timmar tömdes den 24 km² stora Ragundasjön och Storforsen blev Döda fallet.

Översvämningen som gick nerför Indalsälvens dalgång förstörde hus, båtar, träd, kvarnar, sågar, broar och fiskeanläggningar. De skador katastrofen orsakade var enorma. Två miljoner m³ jord spolades ner i floden ända till Östersjön 100 kilometer bort och byggde ett delta som nu är ett naturreservat och platsen för Sundsvall-Timrå flygplats. Där det tidigare fanns bördiga ängsmarker är jorden torr och näringsfattig. Här växer nu mest tall.

Effekter av strömmande vatten

Mitt i Döda fallet-området finns den 800 meter långa älvfåran eller kanjonen. Det var där Storforsen forsade fram före katastrofen. Genom att stora delar av området nu är torrlagt kan du här se effekterna av det strömmande vattnets kraft. Här syns slipade hällar, stora stenblock, nedfallsdammar och jättegrytor. Kanjoner är ganska ovanliga i Sverige eftersom vår berggrund mestadels är hård och svår att nöta ner.

Ett samhälle under stress

Bakgrunden till försöket att bygga en kanal förbi vattenfallet Storforsen är att söka i de svårigheter som rådde i Sverige under 1700-talet. Hela århundradet drabbades hårt av hunger och svält med efterföljande sjukdomar. En av anledningarna var klimatet som var kallt med långa vintrar, kalla somrar och tidig höst. I brist på skörd led befolkningen hårt och stödåtgärder i form av sockenförråd blev vanliga först långt in på 1800-talet. Landet hade hungersnöd och massvält på 1740-talet och i början av 1770-talet uppskattades att mer än 5 %, cirka 100 000 människor, av den svenska befolkningen dog till följd av svält. 1784 var också ett år drabbat av svår svält.

Vid tidpunkten för planerna på att bygga kanalen är det ganska rimligt att tala om ett samhälle under stress. Det kan också förklara de förhoppningar som fanns till projektet samt de farhågor som fanns. Uppströms Storforsen ledde en framgångsrik omdirigering av Storforsen till bättre fiske och möjligheter att flotta ner timmer till kusten. De boende nedströms forsen var oroliga för att deras fiske skulle bli sämre samt vad som skulle hända med åker och äng i nära anslutning till Indalsälven. Det handlade helt enkelt om att försöka överleva och göra livet mer förutsägbart för kommande generationer.