Döda fallet

Remmen

Storforsen hade länge varit ett problem. För skogsägarna som bodde uppströms vattenfallet var problemet att det inte gick att flotta timmer ner till sågverken vid kusten. Virket bröts sönder i det 30 meter höga fallet och blev till kaffeved. Ett annat problem var att laxarna i älven inte kunde ta sig uppför fallet, så det var bara nedströms det gick att fånga fiskarna. Det fanns även en önskan om att skapa en vattenled från Östersjön till Storsjön.

Magnus Huss – även kallad Vildhussen – anlitades för att lösa problemen genom att gräva en kanal förbi Storforsen. Han började gräva kanalen i en ås som hette Remmen (se karta). Remmen var 65 m hög och 300 m bred och låg tvärs över den nuvarande dalgången. Uppströms gränsade åsen till Ragundasjöns strand i Sandviken.

Vad Vildhussen inte visste var att åsen inte bara bestod av sand och grus. Här fanns också jordarten silt. När silten blir genomdränkt tappar den all stabilitet och blir lös som välling. Vad Huss inte heller visste var att Remmen vilade på en djup ravin, en äldre älvfåra. Han hade trott att de skulle behöva spränga bort en bit av berget för att få vattnet att rinna genom rännan.

Natten 6 juni 1796 brast åsen och hela Ragundasjön tömdes på några timmar. Storforsen blev Döda fallet och Indalsälven fick en ny fåra. Åsen spolades bort och ett helt nytt landskap skapades.

Lokängarna

Där Indalsälven nu rinner fanns tidigare de bördiga Lokängarna. Här hade bönderna i Västerede slåttermarker.

När Ragundasjön tömdes sköljde det framrusande vattnet bort ängsmarkerna. Det som blev kvar täcktes med grus, sand och slam som vattnet förde med sig. Resultatet blev en torr och näringsfattig jord. Numera växer här mest tall. I katastrofen försvann även 16 hölador. Samma sak hände längre nedströms. Lador, bryggor, sågar, kvarnar och fiskeplatser följde med vattnet. De skador katastrofen orsakade var enorma.

Älvfåran

Det mest framträdande i Döda fallet-området är den till stora delar nakna älvfåran. Där forsade Storforsen fram innan Ragundasjön försvann. Vid den tiden hade sjön haft sitt utlopp här i över 7 000 år. Genom att stora delar av området är torrlagt kan du se effekterna av det strömmande vattnets kraft, den mest nedbrytande processen i världen. Här finns slipade berghällar, stora stenblock, nedfallsdammar och inte minst jättegrytor. I älvfåran har även enorma massor av inlandsisens smältvatten forsat fram under många år och nött ner berggrunden.

Blockfältet

Strömmande vatten har fört bort allt finare material som sand och grus från området. Kvar i I älvfåran är de stora stenblock som vattnet inte orkade transportera bort. Inte ens Storforsens kraftiga vattenströmmar rådde på dem.

År 2020 upptäckte forskare en tidigare okänd process som kan förklara bildningen av ett sådant stort blockfält som du kan se här. Är du intresserad kan du läsa mer här: Nyupptäckt process bakom istida landskapsformer.

Jättegrytor

I den torrlagda älvfåran i Döda fallet finns flera grunda gropar i berggrunden. En del är små och andra stora. Några är djupa och andra grunda. Groparna kallas jättegrytor. De bildades genom att strömmande vatten urholkade bergunderlaget. Små stenar, grus och sand snurrade med i vattenvirvlarna under en längre tid och svarvade ut hålen i berget. Samtidigt slipades jättegrytan så den blev slät och fin. I en del grytor ligger en slät, äggformad sten, den kallas löpsten. Förr trodde man att jättar använde groparna för att laga mat i. Därför heter det jättegrytor.

Nedfallsdammar

Nedanför det som var Storforsens vattenfall ser du något som ser ut som stora, runda bassänger. Det är nedfallsdammar eller kolkbäcken som de också kallas. Det var där vattenfallet landade med full kraft och gröpte ur berggrunden. I takt med att bergväggen i vattenfallet nöttes ner flyttades vattenfallet sakta uppströms. Det blev då nya nedfallsdammar. Därför kan du se flera nedfallsdammar som ligger olika långt ifrån vattenfallets kant.

Lintjärn

Det var i Lintjärn som kanjonen började ta form för över 7 000 år sedan. Det var här forsen föddes som senare skulle bli Storforsen 800 m uppströms. Forsen arbetade sig sakta bakåt genom berggrunden. Det strömmande vattnet nötte ner berget så att det uppstod branta, vertikala väggar i kanalen. Här har berggrunden gott om sprickor. Det underlättade för vattnet att skapa vattenvirvlar som tillsammans med grus och sand slipade ner berget. På vintern, vid lågt vattenstånd, kunde vatten som samlats i sprickorna frysa till is och spränga loss mer sten. Allt detta tillsammans har format kanjonen.

Kanjonen

Ragundasjön bildades för 7 600 år sedan genom att landhöjningen höjde bergtröskeln vid Döda fallet så mycket att sjön avsnördes från Ragundafjorden som då var en del av Östersjön. Sjöns utlopp gick vid den bergtröskeln, och här bildades ett vattenfall som blev allt större allt eftersom landhöjningen fortskred. Vattnets kraft att bryta ner berggrunden beror på många olika saker. Till exempel påverkas nedbrytningen av mängden sand, grus och sten som följer med i strömmen, markens lutning och hur hård berggrunden är. Kanjoner är ovanliga i Sverige eftersom vår berggrund mestadels är hård och svår att nöta ner.

Herkulesgruvan

Herkulesgruvan är ett cirka 10 meter djupt gruvhål. Det man hoppades på var silver men man fann istället grafit. Gruvan är från mitten av 1800-talet men blev aldrig någon succé utan lades ner ganska snabbt. Orsaken var att mängden mineral var alldeles för liten för att det skulle löna sig att bryta vidare. De rostbruna stråken i berget är järnutfällningar.

Berget vid gruvan har börjat vittra och flera ras har inträffat. Gruvan är därför stängd för besökare av säkerhetsskäl.